Hunney

Idag efter jobbet när jag var ute och målade utemöblerna - igen - kom sonen ut.
Han hade kängor och vinterjacka och mössan på sig.
Med raska steg gick han mot häcken och igenom den.

Mamman funderade ett slag och ropade på sonen:
"och vart ska du??"

- jag ska bara till askel (axel).
- Men Elliot, du måste ju fråga mig innan du går någonstans. Annars vet ju inte jag vart du är.
- okej mamma, så frågar jag då. Får jag gå till askel?
- ja, det får du. Men du måste gå raka vägen till deras dörr och du får absolut INTE gå ut på gatan (grannen han gick till bor vid en traffikerad gata och är inte grannarna hemma lämnar de grinden öppen). Öppnar de inte dörren går du tillbaka samma väg du kom.

Sonen gick fortfarande med bestämda steg, men mamman kände sig inte helt trygg med denna nya situation. Barnet är 4 år och helt plötsligt stor!
Mamman släppte helt sonika målarpenseln och spanade över häcken. Ja, jag såg ju inte så värst mycket eftersom deras dörr är mot vägen. Men det kändes bra att...tja... spejja lite ändå.
Dock dröjde det inte länge förrän han kom runt hörnet igen. Han var nog max borta i si så där 5 sekunder.

- mamma, han var inte hemma. Den andra bilen måste nog komma hem först.
- Men Elliot, stannade du överhuvudtaget så länge att de hade en chans att hinna öppna dörren????

Hahahaha
Hönsmamman Hunney, here I am!

ps, askel är åtta år.
Och jag är stolt som en tupp att jag lät Elliot gå hela den rysligt långa vägen helt själv. Han växte flera centimeter!