Hunney

Jag vart lite sur över att mannen bjöd in en massa folk på fest utan att checka läget med mig först.
Men, jaja, det blir säkert kul, tänkte jag.

Men så när jag var på jobbet fick jag telesamtal om att jag måste till akuten för mamma är där.
Jag blev helt likblek och alldeles chockad. En kollega sade "du ser inte allt för bra ut" och jag sade "näe, jag tror jag måste gå. mamma är på akuten...." och utan nått mer skickade hon hem mig. Tack!
Jag var visserligen D-ledare så vi behövde ju inte få in ngn ny i kassan, men ändå!

Hur som, jag börjar störtgrina, mannen får hämta mig. Väl på akuten torkar jag tårarna och studsar in till mamma som om ingenting hänt.

Hon har nog fått en ny stroke.
Först visste hon varken att hon hade barn eller barnbarn. Hon trodde hon bor i hop med min far i f-haga. hon rabblade telefonnummer som aldrig förr, bla hennes o pappas allra första nummer.

När jag kom dit hade minnet återvänt någotsånär.
Men hon frågade samma saker hundra gånger.

Nu på morgonen ringde jag min bror, som genast fixade barnvakt. Han kommer hit!
Och telefonen ringer varm och jag försöker verka stark.

Fy fan för detta!
Mamma har varit med om tillräckligt!