Hunney

Igår bad min son mig att laga hans lokomotiv.
Han fick nämligen ett, till sin trä-tågbana, i julklapp.
Av någon sjuk anledning har vi helt glömt bort den...

Jag kikade lite på den och fann fyra små skruvar.
Nu i efterhand förstår jag varför den även var klistrad med två klistermärken tvärs över två delar.
Det fattade jag inte då.
Så jag skruvade loss de fyra skruvarna, drog bort de båda klistermärkena och ut kom - rubbet.
I små små delar, fördelade över hela bordet.

- "Dumma mamma, se du jodde nu!"

...ojdå....

Mamman ber pappan laga.
Sonen tittar andaktsfullt på sin far som lagar och lagar allt han kan.
Sedan tittar han argt på mig och säger:
"Du jodde så dumt mamma! Aldjig göja så igen. Föståj du??? Nu fåj du säjpa dig! Du måtte ju föstå den gåj söndej du göj så!"

- mamman skäms, och tittar ner i backen. Aldrig förr har hon fått en sådan utskällning...av en treåring....
Pappan tycker synd om mamman och säger till sonen "jo, men mamma försökte ju bara hjälpa dig. Hon ville ju vara snäll. Man får inte bli arg på någon som inte gjorde dumt med vilje. Mamma ville bara vara snäll".

- "jag vill aldjig att mamma göj så igen. Hoppas du föståj det, mamma!"

En halvtimme senare har pappan pillat tillbaka alla små detaljer och skruvat igen och dessutom funnit ut var batteriet skulle vara. Sonen blir överlycklig och ger pappan en kram med orden "åh pappa, du äj min bästa vän i hela joden". Sedan springer han iväg, stannar halvvägs och skriker "hejdå pappa, tack du laga tåget. Älksaj dig" Han vinkar frenetiskt till sin far och avslutar med att blänga argt på sin mor.
Jag var visst inte värd vatten ens....