Hunney

Min son vill alltså inte fylla år.
Personligen tycker jag han är lite ung för den känslan.
Han är lite tidig.
Kom igen om femtio år eller nått!

Hur som helst.
Han vill inga paket ha, han skall äta upp dem!
Nu har han dessutom kontrat med att han ska kasta kuddar på paketen.
Han vill inga leksaker ha, säger han.

Och han vill inte att vi sjunger för honom.
Viska och leka i hundra år har tydligen inte imponerat på honom!

Så.
Hur gör vi då i morgon.
Han kommer ju trots allt fulla år.
Och mamman och pappan har ju faktiskt köpt både en och två och tre persenter. Och några till.
Hrm. Känns ju knappast lägligt med frukost på sängen med paketöppning.
Och det känns ju knappt lägligt att sjunga och gratta  med tårta och paket.
Så, då återstår ju bara en grej.
- Mamman får öppna paketen helt enkelt!

***

Sonen har alltid varit lite dålig på att äta.
Idag ville han ha en upphittad och kvarglömt klubba.
Jodå, den kunde han få - om han åt!

Han åt två tuggor, sen var han mätt.

Jag höll då upp tre fingrar och sade "ät tre skedar till, tre skedar eftersom du fyller tre år".
Okej, svarade han.

Han fick första skeden. Mamman vek undan ett finger och sade "titta, nu är det två kvar". Han fick en sked till, varpå jag vek undan ett finger till. Han vek då fram mitt finger i gen, och ett till och ett till. En hel hand.
Tyst tänkte jag, jiiiipppiiieee, han kan inte räkna!
Så, fem skedar skulle han alltså på eget begär äta upp innan klubban.

Han fick en till, varpå jag vek undan mitt finger, varpå han vek fram det igen.
Han fick ytterligare en sked, jag vek undan mitt finger och han vek fram det igen.

Tillslut hade han ätit upp all maten på tallriken, mammas ursprungliga tre fingrar var fortfarande fem!
- Och han fick sin klubba!