Hunney

Inlägget idag handlar inte om livet som Hunney.
Det handlar om livet som Hunney-mamma.

Livet som Hunney-mamma är allt som oftast alldeles underbart.
Men ibland kommer bakslag. Stora och små.

Vi har varit hemma i sjuka i över en månads tid. Barnen är väldigt rastlösa. Sonen hittar på hyss efter hyss.
Mamman är trött, uttråkad och...rastlös....

I går vart jag putt över all den ouppvaktningen jag fick under hela dagen. Vart så putt att jag var tvungen att ta upp den med mannen. För vissa kan det tyckas som ett löjligt problem, det handlade ju bara om mors dag.
Men för mig är det inte BARA morsdag. Det är min tredje, och liksom lite viktigare av den orsaken. Det är nytt liksom. Så jag sade att jag hade uppskattat om mannen låtit barnen rita en teckning, eller om de bakat en kaka till mig. Eller om de städat huset. Bara en gest som visar uppskattning. Jag var inte ute efter presenter, även fall jag gärna tjatar om presenter hit och dit. Jag ville bara känna mig speciell. Som en uppskattad mor.
Men när det uteblev så kändes allt så pissigt.

I morse vaknade jag på fel sida.
Alldeles för tidigt.
När mamman sover för lite blir det oftast så.
Barnen vaknar oftast innan tuppen. Och på frågan om de stör andra som sover så JA! dom stör...

Men pappan, han får märkligt nog sova i fred. Trots att vi sover i samma säng.
Barnen är på MIG. Mamman.
De pillar mig i öronen. De testar om det går att öppna mina ögonlock. De petar lite i näsan. De kollar om de kan öppna munnen. De skriker lite i öronen. De klättrar på mig. Etc etc etc.
Pappan rör de inte.... inte det minsta. På sin höjd kan de trilla åt hans håll när jag buttar bort dem.
Men pappan försöker å andra sidan inte underlätta heller, för stackars mamman. För pappan ska ju jobba.
Ja men tjena. Mamman har 24 timmars pass. Men det räknas inte. Jag får ju vara hemma och dricka paraply drinkar hela dagarna. Jag har ju hushållare som fixar mat och städar åt mig. Att vara hemma mamma är väll världens lättaste sak!
Eller???

Sedan gick jag upp. Surmulen. (försöker gaska upp mig med "sudda sudda sudda sudda bort min sura min. Munnen den ska skratta och va gla´...."

Blev toanödig. Som vanligt då jag är hemma ensam så lämnade jag toadörren öppen. Barnen sysslade ju med annat och jag ville ju höra lite att inget händer.
Men tydligen lockade det strilande-ljudet barnen. Och på en röd var de båda kring mej och toaletten. Mysigt?
Den ena försöker bända isär mina ben för att få tag på toapappret som låg i toaletten. Den andra försöker lyfta upp mina ben för att kunna stoppa in termometern i min rumpa. Och där sitter jag. Förlöjligad och utnyttjad.
Mamman har Inget privatliv längre. Och mitt i det oändligt dumma satt jag och skrattade. Barnen trodde jag skrattade åt dem och försökte ännu mer på att lyckas med diverse idéer. Mamman skrattade åt situationen. Åt sig själv. Åt att aldrig aldrig bli lämnad i fred. Toalett bestyr borde man ju få göra i sin ensamhet....

Nej. En bajsblöja doftar. Och jag inser det ännu dummare. Jag vill ha toaprivatliv, men bajsblöje barn får egentligen vara med om precis samma sak som jag just klagat över....