Hunney

Jadu...
Det är ofta jag klurar på det där med föräldraskap.
Gör man rätt, gör man fel?
Vad kan bli bättre?

Mitt sätt att vara förälder kommer sig av hur mina föräldrar var föräldrar till mig.
Likaså för min man, hur hans mamma uppfostrade honom.
Vi vet vad de gjorde bra, vi vet vad de gjorde mindre bra.

Jag vill, för exempel, att mina barn ska våga ta för sig.
Min mamma var världens snällaste mamma, och ville mig bara väl. Var vi hemma hos någon och fikade och jag ville ha en kaka till viskade jag till mamma "kan jag ta en till?". Pappa svarade "du får fråga X" och mamma svarade till pappa att "ja, men hon vågar ju inte". Ock så frågade mamma X om det var ok att jag tog en kaka till.
Väldigt omtänksamt av mamma, men NEJ.
Mina barn ska lära sig att fråga X själva, om de får ta en kaka till.

Varken jag eller A vill vara de som tystar ner barnen. Vi vill ge dem utrymme att växa på.
Men oj, så svårt det är när det kommer (o)ljud från båda barnen. Och Oooo så svårt det är när den ena krockar med traktorn och den andra trillar av stolen.

Då sonen var liten hade vi många bannor; "gör inte så" "apapapapp" "neeeeej, E!" "Fyyyy!" etc.
Tillslut märkte vi att sonen slutade lyssna. Allt lät ju likadant.
Så vi sållar. Vad är det viktigt att skälla på?
Vet ej, men det viktigaste är att barnet lyssnar då man med arg röst skriker "Stanna, det kommer bilar!". Det ska vara skillnad på farligt och dumt.
Så, då hyss görs försöker vi säga vänligt men bestämt att så får man inte göra. Tredje gången det sker ser vi till att barnet förstår vad vi menar. Vi skäller, ser till att barnet tittar oss i ögonen. Gäller det E kan han få vara ensam i sina två åldersminuter. Sedan går vi in och pratar med honom med lugn röst, kramar om honom och säger att vi älskar honom men inte alltid tycker om det han gör. Vi förklarar vad som var dumt i det han gjorde och varför.

Detta funkar väldigt bra för oss. Kan tyckas märkligt, som att barnen får göra vad de vill.
Men barnen är mycket medvetna om vad de får göra och vad de inte får göra.
Jag litar på stora barnet, men trots det låter jag honom självklart inte vara ute ensam, eller leka ensam i badet. Självklart. Jag finns där, men vakar inte som en hök. Barnen ska känna sig fria, men trygga.

Ser jag att något farligt håller på att hända, låter jag dem oftast genomföra det. Ser jag att exempelvis E håller på att trilla ned från en liten pall låter jag honom göra det (om det sunda förnuftet säger mig att han inte skadar sig så värst). Fast, jag är gärna med och snappar upp. Barnen ska lära sig misstag. Vad som var dumt. vad som skedde fel. Jag vill inte alltid finnas där, som skyddsnät.  Kan inte heller...

Händer något då jag är på toan. Någon trillar och gör sig illa. Får jag världens dåligaste samvete. Varför var jag inte där??? Men å andra sidan måste det få hända. Barnen lär sig då.

Farliga detaljer i hemmet är självklart bortplockade. För nej, jag litar inte på att sonen skulle hantera en kniv. Jag litar inte på att han ritar bara på pappret. Jag litar inte på att han aldrig sätter på spisen.
Men jag försöker lita så i så stor grad att jag inte alltid behöver vara jätte nära.
Ögon i nacken liksom.

I takt med att barnen växer, växer också självförtroendet i att vara föälder.
Vårat uppfostrande skiljer sig enormt från det att E var liten.
Vi har blivit starkare, gått vägen som passar oss.
Och jag tror att barnen känner det.

Den tiden då allt var ajja var sonen arg mest hela tiden, och vi med. Ingen mådde bra.
Reglerna är de samma, men vi hanterar dem på ett annat sätt.
Barnen tar efter oss vuxna och barnen har blivit lugnare i sitt sätt att hantera ilska.
Sonen blänger. Men han skriker självklart också. Men han vet att han inte vinner något på skrik. Snarare tvärtom.
Han får vara arg, men vi daltar inte med honom. Tredje gången gillt gäller.

Sonen vet ganska väl vad han får göra och inte får göra. Tycker att han sköter det ganska bra. Vi har våra duster och bråk, men han är som sagt två år och upptäckar lusten hägrar!
Dottern ger sig mer än gärna på blomkrukor, trots våra bannor. Men hon är bara ett och mer än så är det inte.
Sonen däremot, har blivit lite av en hobbypolis.
Neeeej syjjan inte så.

I morse till exempel, när vi satt och åt frukost.
Nej, syjjan, inte leka maten!
Stoppa munnen. Näääää inte kasta gollet!
Sitt jupan (rumpan) syjjan. Sitt!
- trots det står han gärna upp vid marbordet. Han leker gärna med maten. Då å då testar han att kasta lite på golvet. Men hans ord säger oss att han vet vad som gäller. Testar bara lite då å då.

Förutom hobbypolis är han även en liten skvallerbytta.
Men den biten är jag rätt glad över. Jag är glad att han talar om ifall syrran stoppat nåt olämpligt i munnen, eller om hon står och leker vid den (släkta) öppna spisen. Då får han skvallra hur mycket han vill.

ojojoj. Vet inte varför jag plötsligt fick lust att diskutera föräldraskap.Kanske har sett för mycket nannyakuten....

Sen undrar jag en grej till.
Tulpaner, ska de klippas när de kolat?
Hade tänkt plantera om dem, ska de plockas upp ur jord till hösten eller kan jag ta dem nu redan?
Isf hur ska de förvaras?
Hallonhäckar, kan man flytta på dem?
Trotsiga tvååringar, hur gör man?