Hunney

Gårdagen var en bra dag.
Först gick vi in till stan och träffade ett par giftaslystna vänner.
Min man ska på bröllopet, jag är oxå bjuden och troligtvis barnen med. Men känner att det är lite lite för lång resa för det.
Men känner också att det inte är så där jätte kul att mannen åker dit då det innebär att jag är själv med barna ons till månd under bröllopsveckan. Jag är lite kinkig så där med att ha barnen ensam så länge. Blir trött och utsliten.

Sedan fikade vi med ett annat kompispar. Dessa hängde sedan på hem och vi fikade vidare, och köpte sushi på kvällen.

***

Idag har varit en mindre bra dag.
Fast nu i efterhand känns det bättre än på länge.
Märkligt.

Min mamma lämnade sjukhuset för en månad sedan ungefär.
Jag var aldrig för det. Inte heller min bror. Hennes sambo tyckte däremot att det skulle bli jätte bra, och han vägrade sätta in henne på ett vårdhem. Där skulle hon aldrig bli frisk, menade han.

Under veckornas lopp har vi sett honom förvandlas. Han är negativ. Negativ. Negativ.

Kan visserligen förstå att det är jobbigt för han. Han närmar sig 70 och har nu fullt ansvar för min mamma.

Idag berättade han att det inte längre är ett kärleksförhållande, hon är för honom bara ett vårdobjekt och han orkar inte mer. Jag gick ut och pratade ensam med honom, han började gråta och jag spände mig nått fruktansvärt.
Han vill ha in henne på ett vårdhem.

Sedan gick övriga familjen ut med honom och jag gick in till mamma.
Då började hon storgråta och talade om att det var beroende på sjukdomen som hon gråter.
Jag sade "älsklingen, du SKA gråta. Du SKA bearbeta. Du MÅSTE! Du får inte ha allt inom dig!".
Vi pratade en stund. Hon vill inte vara till besvär för L. Hon har dåligt samvete över det.
Jag spände mig nått fruktasvärt igen.

Vägen hem fick jag migrän och höll på att kräkas.

Men en timme senare känner jag mig lugn och glad. Jag är nöjd!
Mamma ska bo på ett vårdhem och få all hjälp hon behöver.
Av kunnigt folk.
Hennes sambo, eller X eller vad han nu är, är gammal och ska inte behöva vårda henne. Det förstör förhållandet, och har upenbarligen redan gjort det.

Mamma behöver hjälp dygnet runt. Hon behöver tränas ofta.
Och framför allt förstör det alldeles för mycket att ha någon som bara klagar över hur jobbigt allt är.

L har gått in i väggen, brännt ut sig. Och jag förstår honom fullständigt, en av anledningarna till att jag inte tyckte hon skulle flytta hem. Jag tar hand om två små barn. De är beroende av mig. Jag vet precis hur det är. Mamma är visserligen tyngre än mina barn, och har en vilja av stål.

Men det är också den viljan som gör att hon snart kommer tillbaka. Tror jag.

Enligt L är det ett under att hon ens levde innan stroken. Pga hennes dåligt dåliga blodvärde. Och att hon sedan överlevde stroken är ofattbart. Men hon fick en rejäl smäll, och således en hjärnskada.
Han orkar inte mer. De bråkar och har inte ett bra förhållande just nu.
Jag förstår helt.

Men kan också tycka att det är ynkligt att dumpa en människa som redan är djupt nere.....
Men men.
Nu vilar desto tyngre ansvar hos mig. Ett ansvar som jag inte orkar eller vill ha.
Men det är min mamma och hon behöver mig.
Jag finns här.
Alltid!