Hunney

I dag började mannen jobba. Semestern är slut.
Han kände sig lite nervig, inte direkt sugen.
Han vaknade tidigt, innan halv 7.
Och som vanligt vid arbetsdagar gick han hemifrån kring 8.

Jag var trött, och råkade somna om. Det var inte min mening.
Men halv 10 väckte mig mannen med frukost på sängen, armarna i luften och ett stort "yiiipppiiieeee!"

Mannen jobbade i två timmar, sen tog han ut 4 veckors pappaledighet=)

***

De senaste dagarna har jag känt sorg och saknad.

Märkligt hur systemet funkar.
Den 19e februari drabbades min mamma av stroke.
Dagarna i ovisshet var omtumlande.

Men för varje dag mamma fick finnas kvar kände jag en enorm glädje.
Jag sörjde inte hennes förlust. Jag gladdes åt min "vinst".

Men nu sörjer jag. Och jag saknar nått så oerhört.

När andra går på stan med sin mamma.
När andra får barnvakt av sin mamma.
När andra bjuder hem sin mamma.
När andra blir bjuden av hemmagjord mammamat.

Jag saknar det.
Jag saknar mamma.
Mamma som hon var förr.

Fy fan säger jag. Fy fan!

Jag kände av det först då jag och mina kusiner och mina mostrar träffades.
Vi åkte först till mamma. Allesammans.
Vi var glada. Vi fikade.

Dagen efter träffades vi allesammans hos min moster.
Middagsbjudning.
Alla var där.
Min mamma också.
Men hon kunde inte röra sig fritt i huset.
Hon kunde inte ens gå på toaletten.
Hon sade att hon saknade att sitta i en vanlig fotölj.
Vi ordnade det åt henne. Där satt hon tre minuter.
Sen ville hon hem. Hon måste på toaletten....

Dagen efter åkte vi ut för att äta mat.
Mamma kunde inte följa med......
Där fanns ingen handikapptoalett, och vägen dit var ganska lång.
Alla var där.
Mödrar med sina döttrar.
Döttrar med sina mödrar.
Och jag. Och min dotter.
Men mamma då?????

Jag saknar mamma.....